LOGGBOK ÖVER DET LÄSTA
1. På hjärtavdelningen HIVA och avd 51 SÖS.
Hundraåringen – gick inte att läsa, fullkomligt onödig.
Blåbärsmaskinen – En bok av Nils Claesson om fadern, författaren Slas, som inte var så kul att ha som far. Av någon anledning hade jag behov av att läsa om den. Förmodligen för att den gav mig mod att strunta i att vara stilist, skriva snyggt och snärtigt och bli beundrad som Slas.
2. På Danderyds hjärnskaderehab.
Stendhals ostrukturerade essäbok, Om kärleken, var fullkomligt oläsbar och fyllde just därför mina behov, där jag befann mig. Fortfarande har jag inte någon lust att läsa den.
3. Åter hemma i lägenheten.
Erik Beckmans namn behövde jag bara se på bokryggarna av för att komma igång att skriva, särskilt den sorgliga boken om hustruns död. Och naturligtvis Jag känner igen mej och Kameler dricker vatten samt Kyss er!, där jag lånade orden till min inledningsdikt och jag tänkte ett tag att jag skulle använda konvalescensen till att skriva en essä om Erik Beckman som upphovsman till en arbetarroman.
4. Efter jobbet.
Sjuksköterskornas avhandlingar om vården av hjärtsjuka var viktiga, baserade på fenomenologisk metod, framförallt Anders Bremers, Vid existensens gräns, 2012. Sjukdomen representerar olika saker för läkarna och patienterna. För patienten är sjukdomen grundad i erfarenhet och för läkaren en abstraktion med systematiserade åtgärder. Den fenomenologiska metod, som Anders Bremer använder, försöker överbygga denna motsättning och presentera sjukdomen som levd erfarenhet.
5. Under reportageresor på tåg och flyg.
6. I sommarhuset på Värmdö.
Anne Hunsaker Hawkins, litteraturforskare, har skrivit Reconstructing illness, 1994. I denna bok presenterar hon den postmoderna patografigenrens utveckling i USA. Hon betonar betydelsen av mytiskt tänkande för att klara allvarlig sjukdom. En myt är ett fenomen på makronivå som fångar hur en kultur förstår en erfarenhet. Myten erbjuder djupare förklaringar med attityder och trosuppfattningar för att komma till ro med en sjukdom. Traumat bearbetas genom att man tolkar och fantiserar kring det.
7. I Stora läsesalen på KB.
8. På platser som inte fick rum.
Susan Sontag, Sjukdomen som metafor, från 1977, går hårt åt det mytiska tänkandet kring sjukdomen, särskilt krigsmetaforen, dualismen, att se det onda mot det goda, och kroppen som ett försvarssystem.
9. På rum som inte fick plats.
John Donne gav ut patografin Devotion upon Emergent Occations, 1624. Han hade drabbats av tyfus och tolkade sjukdomen religöst. Det är Gud som talar till honom genom sjukdomen. Symtomen är budskap om hur hans själ mår. Allt är meningsfullt och han måste ångra sig och bekänna sina synder. Som kristen måste han acceptera både tillfrisknande och död.
10. I badkarets varma vatten.
Arthur Frank, The Wounded Storyteller, 1995.
En äkta patografi
För att en patografi ska räknas som äkta måste den vara skriven av den sjuke själv. Det finns också oäkta patografier som är skrivna av författare eller närstående till sjuka.
Så här skriver Anne Hunsaker Hawkins om patografin:
Genren återupprättar den sjukes röst. Allvarlig sjukdom är en traumatisk erfarenhet och patografin bygger broar mellan jag-som-sjuk och jag-i-livet. Den beskriver en djupt destruktiv erfarenhet. På samma gång vittnar den om förmågan att omvandla denna erfarenhet till något helande.
Berättelsens mål är att nå en formulering av sjukdomen som gör den logisk och meningsfull.
Patografierna är inte värdefulla därför att de återger sjukdomshändelser. De framställer inte fakta. De tolkar erfarenheter och skapar myter.
Patografin är i viss mening den moderna äventyrsberättelsen. Vad händer när det vanliga livet kollapsar? Äventyrarna (de sjuka) vill gärna tala och skriva om vad de har varit med om. Det är överlevnadsberättelser.
Patografin en modern genre som började växa fram på 1950-talet. Före 1900 var den sällsynt. De stora föregångarna var religiösa. Portalgestalten är John Donne som skrev Devotions upon Emergent Occations, som trycktes 1624.