När jag kom hem från sjukhuset började jag bearbeta. Att formulera känslorna var poänglöst. Snarare gick det ut på att hålla tillbaka dem och genomlida det som hade hänt.

Hjärtstoppet var fullkomligt meningslöst. Det var också hjärtinfarkten och hjärnskadan. Det fanns naturligtvis medicinska förklaringar som jag var angelägen om att ta till mig. Jag ville ha koll på orsakerna, min benägenhet för beläggningar, min kost, min motion och min stresshantering. Det var sådant som jag skulle fortsätta med och förbättra för att förhindra att det hände igen. Men det gav inget svar på vad jag skulle göra med själva händelsen.

Känslor hade jag många. Drömmar och sömnrubbningar också. Vad jag behövde var begrepp för att fånga det otäcka. På engelska säger man ”make sense of it” och det var vad jag ville göra. Jag ville få det att hänga ihop. Istället för känsloanalyser sökte jag ordning, likheter, jämförelser och typologier.

Under min bearbetning ville jag röra mig bort från psykologin och mot filosofin. Det fanns en amatörfilosof i mig som jag valde att odla. Han fick växa och ta plats, men han kunde inte bli intelligent, eftersom hjärtstoppet gjort mig trögtänkt och trött. Franska filosofer som skrev tungt och utgick från kroppen passade mig. Där kunde jag börja. Jag hade överlevt. Jag var en kropp som hade en tillvaro och jag kunde gro. Jag kunde uppleva och uttrycka.

Efter tre månader kom jag tillbaka till jobbet, men jag hade fortfarande behov av att begripa. Jag ville återuppleva minnena för att se principen bakom, hur det var ihopsatt. Jag bestämde mig för att ta tjänstledigt från jobbet i 40 dagar, sätta mig i Stora läsesalen på KB och i lugn och ro gå igenom det som hade hänt året innan, då jag fick hjärtstoppet och vårdades på sjukhus i 40 dagar.

I boken är jag föremålet för denna tankemöda. Jag är han, honom, den överlevande, Gunnar. Det var så jag fick ihop det.